Det som följer här är ett försök att formulera några tankar som jag fick efter att ha läst boken "Pro Motocross & Offroad Motorcycle riding techniques" av Gary Semics. För många av er "veteraner" är detta skåpmat. Men för andra kan det visa sig vara riktiga motocrossdelikatesser. Hursomhelst är det min förhoppning att du, käre läsare, i likhet med mig kommer att finna ett och annat värdefullt tips som gör crossåkandet ännu roligare. Jag kommer här att ta upp ämnen som körställning, bromsteknik, kurvtagning, hopp och starter. Du väljer naturligtvis själv vad du vill tillämpa.

Insikt om några grundläggande fakta gör oss helt klart till snabbare och effektivare crossförare. Men det viktigaste är kanske ändå att det ger oss större körglädje - genom tillfredsställelsen av att känna att vi behärskar tekniken! Det första jag tänkte ta upp är något så banalt som - körställningen.

· Hur ofta har vi inte slagits av hur några av oss kan köra varv efter varv, till synes utan ansträngning, för att på sista varvet t o m dra ifrån och gå i mål långt före oss! Vid närmare betraktande lägger vi märke till att det inte ens ser ut att gå fort (detta sistnämnda kan visserligen också gälla andra av oss!). Denne förares körning ser avslappnad och naturlig ut. Detta beror till stor del på han har lärt sig konsten att placera sig rätt på cykeln.

Vare sig vi befinner oss sittande eller stående måste vi få in rätt körställning. Det är bara med denna insikt som vi kan fullända vår körteknik.

Grundposition - också kallad attackposition

· Sittande grundposition Börja med att placera dig på sadeln något framåtlutad, med rak rygg och med huvudet ungefär ovanför styrfästet. Många nybörjare de placerar tyngdpunkten för långt bak - bakom pivåpunkten (jämviktspunkten) - vilket leder till att körbarheten försämras. När vi behöver ändra tyngdpunkten använder vi i första hand överkroppen. Vi undviker m a o att bara glida fram och tillbaka på sadeln. Vi sitter sålunda rakryggade, utom då vi är tvungna att flytta tyngdpunkten bakåt - i detta läge kommer ryggen att bli något framåtböjd.

Att vi arbetar med överkroppen gör att tyngdpunktsförskjutningen blir effektivare. Ju längre från pivåpunkten vi kommer desto större moment - ett simpelt fysikaliskt axiom! Behöver vi ändra tyngdpunkten i sidled skruvar vi inte på oss utan håller överkroppen rak mot färdriktningen.

· Stående grundposition När vi står upp låter vi knäna utgöra våra öhlinare. Vi står alltså med lätt böjda ben och känner att vi har kontakt med tanken/sidan. Nybörjare (och fd trialåkare i likhet med undertecknad) glömmer lätt bort att klämma åt med knäna vilket leder till osynkroniserat benfladder och en allmänt osäker körning. För att ha full kontroll strävar vi därför efter att ha så mycket kontakt som möjligt med cykeln. Detta gäller även när vi flyttar oss på cykeln.

· Armbågarna En annan olat som är bäst att öva bort är om vi håller armbågarna för lågt. Parallellt med marken är för lågt! Det kan kännas obehagligt i början - speciellt känslan av att inte riktigt kunna slå av på gasen. Men detta är en vanesak. Den karaktäristiska ihopsjunkna körstil som praktiseras av vissa av oss minskar visserligen luftmotståndet men omintetgör samtidigt varje möjlighet till optimal trottelkontroll. Dessutom blir körningen mer krävande då vi inte utnyttjar armarnas hävstångseffekt fullt ut.

· Tappar vi orken redan på varv fyra? Detta kan vara ett tecken på att vi spänner oss. Det kan hjälpa om vi tänker på var vi upplever att vi har tyngdpunkten. Kroppstyngden ska först och främst vila på fotpinnarna, därefter sadeln och sist i styret. Håller vi för krampaktigt i styret spänner vi armar och axlar och tyngdpunkten kommer ofrånkomligen att flyttas upp. Körningen blir stel, tung och tröttsam.

· Fötterna Står jag rätt med fötterna? Titta efter var under dina stövlar det är som mest slitet och du ser snabbt vilken kategori du tillhör. Är det under hålfoten? Då bör vi få oss en tankeställare. Att känna fotpinnen under hålfoten är bra... i vissa fall. (Vi kommer in på detta mer under rubriken "bromsteknik"). För det mesta bör vi känna att vi står med "trampdynan" på fotpinnen. På detta sätt lägger vi till ytterligare en fjädringslänk - fotleden - till ekipaget och vår körning blir mjukare. En annan fördel kan vara att vi mera sällan petar i eller ur en växel av misstag.